Juligen...

Turerna kring det svenska julfirandet är lika tröttsamma som Just D:s gamla plåga. Luciatåget är rasistiskt. De som klagar på dem som klagar på att Luciatåget är rasistiskt är rasister. Julhandeln är 80 miljarder medan barnen i Afrika svälter (siffran som påstås vara julhandeln speglar aldrig någonsin endast julhandeln utan hela decemberhandeln, men fakta brukar sällan störa de välbeställda opinionsbildare som kritiserar konsumtion). Julbordet är inte tillräckligt vegetariskt, julgranen inte tillräckligt ekologisk och klapparna inte tillräckligt plastbantade. Jag har god lust att stänga ner alla nyhetssidor fram till annandagen och begrava mig under en hög av kinaimporterade plastjulkulor och icke-CE-märkta ljusslingor i ren protest.

Så klart har första rubriken redan varit: en förskola i Övre Pungpinan skrotar lussefirandet då det är problematiskt ur genusperspektiv samt inkludering. Barn kan bli oroliga av folksamlingar. Och så vidare, och så vidare. Förskolechefen missar hur hon i sin iver att inkludera, i själva verket exkluderar samtliga barn från det som för många kan vara bästa eller rent av enda chansen till högtid, gemenskap och tradition.

Jag minns när jag kom till Sverige som 9-åring. Skolans firande av högtider blev de första och viktigaste delarna i min integration till det svenska samhället. Särskilt Lucia och jul minns jag med värme, det var så mysigt att sitta i ett clementindoftande klassrum, klippa och klistra pappershjärtan och lära sig julsånger medan det skånska vinterregnet piskade mot fönsterrutorna i snålblåsten utanför. Luciatåget var en rent magisk stund och när jag hör Nu tändas tusen juleljus förflyttas jag sekundsnabbt till skolans nedsläckta korridorer där skolkören skred fram med sina levande ljus i händerna. Dessa stunder var helt ovärderliga ur integrationssynpunkt och jag är så otroligt tacksam att jag hann växa upp i en tid då skolan var inkluderande på riktigt och välkomnade in alla, precis alla barn in i traditionernas värmande gemenskap.

Mer underhållning

De av mina läsare som är lite äldre minns en tid när TV inte var en självklarhet heller i Sverige. Om jag minns rätt var det TV-program på onsdagar och på helgerna här förr i tiden? Rumänsk TV var likadan, det var film på lördagar typ och barnprogram på söndag förmiddag, sen var det nyheter och statlig propaganda så klart. Det var olagligt att titta på ungerska kanaler men alla gjorde det ändå, signalen var svag och det var mer myrornas krig än kvalitetsbild men vi kunde i alla fall titta! Ungern hade det ljusår bättre än oss på alla fronter och TV-utbudet var betydligt mer lyxigt.Något av det bästa jag visste på TV var kvällssagan. Ungersk animation har varit prisbelönt i många decennier och de sände de vackraste filmerna, det var en serie med ungerska folksagor och en med berättelser från den store ungerske konungen Mátyás (Matthias Corvinus) liv. Mátyás föddes för övrigt i min hemstad Kolozsvár (Cluj) och hans födelsehus står kvar än i dag, jag gick förbi det på väg till musikskolan. 

Jag minns många av de älskade sagorna på TV men något av det bästa var ändå vinjetten till kvällsprogrammet för barn. Det var en stop motion-animerad nalle, TV-nallen, som gjorde sina kvällsbestyr före och efter sagan. Här är före- och eftervinjetten, det var små variationer men i huvudsak samma sak varje kväll (notera retromöblerna och vävtapeten!!)

Om ni vill se exempel på den vackra öppningsvinjetten för de ungerska folksagorna kommer den här, komplett med en saga om slaktardrängen Gyuri som på sin vandringsfärd möter en häxa som hyser smådjävlar i sitt hus, och som sedan räddar en vacker ungmö som inte vill bli nästa häxa. Det fina med folksagorna i denna serie är att de alltid visar dräkter, arkitektur och husgeråd från olika regioner i det historiska Ungern (som vi vet ligger stora delar i andra länder i dag, såsom Rumänien, Serbien, Ukraina och Slovakien). I detta avsnitt är det dräkter från den transsylvaniska bygden Kalotaszeg som visas upp.

Att stöpas i samma form

När jag skrev om dagisminnen kom jag att tänka på två minnesvärda händelser som kan kännas aktuella även i dagens debatt om barnuppfostran.
Det ena minnet är när jag upptäckte en ny favoritleksak på dagis (det äckliga sovdagiset). Det var en orange racerbil, som hade ett fräsigt "motorljud" när man hade dragit upp det, och underredet hade en underbart mekanisk doft av sprutlackerad plåt. (Jag luktade alltid på allting och än i dag älskar jag att lukta på presenter jag öppnar. Högkänslig unge som levde för detaljer.) Men dagisfröjen tog bilen ur mina händer och sa med ett överseende leende "Flickor leker ju inte med bilar."
Jag blev så klart besviken och berättade om min stora sorg hemma. En dag snart därefter fick jag en likadan bil i gåva från mina föräldrar. De lade sig aldrig i vad jag lekte med och jag äkskade mina bilar lika mycket som mina dockor eller byggklossarna.
Ett annat minne var när samma dagis skulle träna bort min vänsterhänthet: jag förbjöds att hålla skeden i vänster hand. Nu var jag ju inte så gammal och ett femårigt barns finmotorik räcker precis till att hantera bestick med den duktiga handen. Med högern var jag värdelös och kunde knappt lyfta skeden, än mindre ha mat kvar i den när den väl nådde munnen. Fröknarna var dock obevekliga och hemma märkte man efter ett tag att jag alltid var så hungrig när jag kom från dagis. Så uppdagades detta pedagogiska underverk. Nästa dag stegade mamma in på dagis. Jag vet inte vad som sades men efter det fick jag återigen hålla skeden med den hand jag behagade.
När jag började musikskolan fick jag dock lov att spela violin "högerhänt" som alla andra (hålla fiolen och spela toner med väster och hålla stråken med höger), detta för att kunna spela i en orkester utan att armbåga grannen vid varje ton. Det var inget problem när jag fick en rationell förklaring, dessutom tyckte jag att jag som vänsterhänt för en gångs skull hade vunnit jackpot: det är ju vänster hand som kräver finmotorik och den passar bäst att hålla ner strängarna med. Sågandet med stråken är busenkelt i jämförelse så det var det inga problem att låta höger hand sköta!

Pappa gästbloggar - Om bensin

Förr eller senare kommer vi se ett slut på listan över saker som var ransonerade, men vi är inte där än.

När jag var kanske 4 år gammal skaffade vi bil. Det var givetvis inte bara att valsa in på bilsalong, bli bjuden på kaffe av en insmickrande säljare och välja och vraka mellan modeller och extrautrustning. Det var flera års väntetid på en bil, ungefär som på en hyresrätt i Stockholm. Å underbara socialism!  Mammas familj bodde i en annan stad kanske 10 mil bort och vi tillbringade lov och större helger hos dem. Det tog halva dagen att åka den sträckan med tåg så en bil innebar en fantastisk frihet. Men som så mycket annat så var bensin en bristvara, ransonen per familj/bil var 20 liter i månaden. Systemet var lite som med mat, det gällde att veta vilken mack som skulle få bensin och när, och sedan hinna dit i tid för att hamna långt fram i kön innan bensinen tog slut.

Bensinkön.

Pappa berättar:

Jag fick ledigt från jobbet för att kunna köa för besnin. Jag åkte till en mack som låg på toppen av en hög backe, för att när man hade fyllt tanken med sina 20 liter så behövde man inte slösa bensin på hemfärden utan kunde rulla hem med minimal förbrukning. Dock så kom jag ibland sent ändå så jag fick bara plats långt bak i kön, på andra sidan krönet. Då gick det i stället åt desto mer för att krypa fram i kön i uppförsbacke! Vi kunde köa i 48 timmar för att få vår ranson.
Vid något tillfälle gjorde mamma i ordning mat och kaffe och tog med till de köande.
När jag gick i körskola var man tvungen att förutom priset för lektionen ta med bensin till lektionerna (man tog med sig för några lektioner i förväg). Vi var tvungna att hushålla med den dyrbara bensinen så vi spädde ut det med diesel och thinner. Mixturen innehöll bara så mycket ren bensin att den skulle lukta bensin. I våra egna bilar skulle vi aldrig haft i den här blandningen men körskolan visste att alla mixtrade så gott de kunde och de servade bilarna därefter. 

Några dagisminnen

Jag gick på sammanlagt två dagis: från 3-6 år på ett dagis med fritids och sedan sista året på ett dagis utan. På fritidsdagiset sov man middag efter lunchen, vilket var det värsta jag visste. Jag kallade det för "sovdagiset" och jag har få goda minnen därifrån.

Jag vet inte vad det berodde på men jag kände mig alltid utanför. Jag hade inga vänner och lekte ofta ensam. Kanske var det något jag själv valde men inte alltid, jag minns hur tråkigt det var när jag inte fick vara med och leka med de andra. Kanske var det något i mitt sätt som stötte bort folk, att jag inte var mogen att interagera med andra eller något. Hur som helst gillade jag det inte. Något av det värsta var sovstunderna. Sängarna bestod av sängskåp runt om längs väggen och det var med fasa jag såg fröknarna fälla ner dem. :( Vi fick bädda ner oss och sedan var det sovdags. Fröknarna patrullerade sängraderna och den som ertappades med öppna ögon fick smisk. Själv blev jag snabbt bra på ögontjäneri så jag slapp bestraffning, men sova middag var ändå det värsta jag visste, jag ansåg det vara höjden av slöseri med dyrbar tid som man kunde lagt på lek och läsning. Men till slut, efter mycket surande och låtsasblundande, somnade jag ändå alltid och vaknade till ljudet av mackor och muggar med kakao som dukades fram till eftermiddagsfikat. Detta hann jag dock aldrig delta i för mamma och pappa hämtade precis när jag vaknade. 

Bloggerskan framför en sång iförd folkdräkt under sommaravslutningen på sovdagiset.

Lunchen på detta dagis var en annan mardröm. Ibland var det jättegott, som mjölknudlarna jag skrev om, eller så fick vi det godaste jag visste: stekta kycklingklubbor med potatismos och löksås. Herregud vad gott det var. Enligt ungersk sed föregicks dock huvudrätten alltid av soppa, och soppa var något jag hatade som barn. Det värsta var spenatsoppan som bestod av vissna spenatsblad som simmade i en suspekt, gråaktig buljong som enbart smakade flott. Jag var inte superkräsen som barn men spenatsoppan kunde jag bara inte få i mig. Mattanten hade svårt att acceptera barn som inte åt upp, och straffet var tyvärr att huvudrätten serverades i den soppa man hade kvar i tallriken. Man ska inte tro att någon som växer upp under svåra omständigheter och annorlunda normer inte vet vad som är rätt och hur saker och ting borde fungera. Jag var mycket väl medveten om att detta inte var okej utan bara en onödig förnedring och ett meningslöst maktmissbruk. Jag hatade mattanten med sin långa slev och jag var inte särskilt förtjust i någon av fröknarna heller.

När jag var sex år var det egentligen dags att börja skolan men det bedömdes att jag skulle må bra av att börja ett år senare. Jag fyller ju år i augusti och jag skulle vara nästan yngst i årskursen (fyllde man år efter skolstart började man ett år senare, så yngst i varje årskurs var den som föddes strax innan skolstarten). Mina föräldrar lyckades få till att jag fick förlängt ett år och fick då börja på dagis nr 2. Av någon anledning var allting annorlunda här. Kanske var det att jag slapp stressen med den hotfulla sovstunden, kanske var det en snällare fröken, kanske bara tur. Men det nya dagiset var en fullträff. Jag hade kompisar och var populär, och såg fram emot att gå varje dag. Jag har inga direkta minnen från måltider så jag antar att det inte hände något traumatiskt. 

Undertecknad på avslutningen på nya dagiset. Pjäsen handlade om en lat och slarvig flicka som kommer försent till allting ända tills tiden hinner ikapp henne eller hur det var. Det fanns en liten pik i att just jag fick spela den här rollen, något jag tog med ro och inte hade något problem att bjuda på :) 

Om uppdateringar

Jag har fått feedback om att jag borde uppdatera bloggen oftare och det är ju klart i dagens värld, syns man inte ständigt blir man obönhörligen bortglömd. Men jag lever inte livet i omkörningsfilen om man säger så så jag kan inte hålla ett särskilt högt tempo. Jag har ju - tack och lov - heltidsjobb, familj och hem att rodda med och så ska man hinna röra på sig och ägna tid åt andra hobbys. Personligen tycker jag att ett inlägg i veckan är lagom men om intresse finns kan jag öka till två. Håll till godo :)

Några maträtter

I dag tänkte jag dela med mig av några rätter man åt, både favoriter och mardrömmar. De flesta av dessa äts fortfarande som en del av den ungerska husmanskosten. Detta är det första av flera inlägg om mat.

En barndomsklassiker som främst serverades på dagis men ibland även hemma var mjölknudlar. Detta var tunna äggnudlar som kokades i mjölk och socker och resultatet blev en vit, söt soppa med nudlar i. Detta var en av mina favoriträtter trots att jag annars inte var förtjust i mjölk.

Just mjölken var en källa till ständiga strider både hemma och på dagis. Kall mjölk var ett okänt koncept utan mjölk dracks varm. Jag hatade varm mjölk men tvingades dricka en mugg varje kväll. Det var tjat, mutor och känslomässig utpressning ("om du älskar mamma dricker du upp mjölken") samt utläggningar om hur gott och nyttigt det var med mjölk. Medan det tjafsades hann mjölken svalna och fick en tunn hinna av grädde, den här hinnan var det äckligaste jag visste. Hemma tog mamma bort den åt mig men det var värre på dagis. Hade jag tur satt jag bredvid en kamrat som gillade den feta hinnan och hjälpte mig äta den.

En annan rätt jag var förtjust i var potatisnudlar. Detta var rutor av ibland hemmagjord, ibland köpt pasta som blandades med krossad kokt potatis som var stekt med olja, paprikapulver och lök. Denna kolhydratstinna rätt serveras med syrade grönsaker typ surkål, ättiksgurka eller min stora favorit, små runda paprikor fyllda med tunt strimlad surkål.  Ni kan läsa mer om potatisnudlar på den utmärkta centraleuropeiska matbloggen Emperor's Crumbles.

https://www.emperorscrumbs.com/grenadir-mars-potatoe-pasta/

Att syra var - och är - ett populärt sätt att konservera grönsaker och det var oftast det som serverades som sallad till lagad mat. Råa grönsaker var oftast tillbehör till kvällsmackan. Vi syrade allt från små gurkor till paprika och små gröna tomater (obegripligt). På sommaren var det alltid färsk gurksallad i ättikslag. En god färsk sallad var sallatsblad med vitlöksdressing och strösocker, självklart min favorit.

Ibland fick vi tag på hel kyckling och då lagade farmor sin paradrätt, ugnsgrillad kyckling i papperspåse. Påsen gjorde att skinnet blev perfekt rött och krispigt. Det finns liknande stekpåsar i affären men jag har inte vågat mig på att prova dem. En annan rätt hon gjorde var äppelpannkakor. Detta var rundlar av söt vetedeg som hon fyllde med rivna äpplen smaksatta med socker och kanel, dessa stektes sedan på båda sidor i en gjutjärnspanna som var tunt smord med olja. Så otroligt gott! Men mammas äppelpannkakor var en annan favorit, de bestod av tjock pannkakssmet blandad med rivna äpplen och friterade i olja. Man strödde kanelsocker på de varma pannkakorna så det smälte och bildade en söt kryddig sås. Mums!

Något som är väldigt populärt i ungersk matlagning är stuvade grönsaker. Vaxbönor, matpumpa, potatis och ärtor var några av stuvningarna som serverades med tillbehör som köttbullar, friterat bröd (som fattiga riddare fast i salt äggstanning) eller stekta ägg. Min absoluta favorit var morotsstuvning, något som tyvärr avskyddes av hela familjen. Ibland lagade mamma den älskade morotsstuvningen och då fick jag min revansch för den varma mjölken. Då var det ombytta roller: det var jag som fick förklara för min fnysande familj hur gott det var!