Pappa gästbloggar - Om bensin

Förr eller senare kommer vi se ett slut på listan över saker som var ransonerade, men vi är inte där än.

När jag var kanske 4 år gammal skaffade vi bil. Det var givetvis inte bara att valsa in på bilsalong, bli bjuden på kaffe av en insmickrande säljare och välja och vraka mellan modeller och extrautrustning. Det var flera års väntetid på en bil, ungefär som på en hyresrätt i Stockholm. Å underbara socialism!  Mammas familj bodde i en annan stad kanske 10 mil bort och vi tillbringade lov och större helger hos dem. Det tog halva dagen att åka den sträckan med tåg så en bil innebar en fantastisk frihet. Men som så mycket annat så var bensin en bristvara, ransonen per familj/bil var 20 liter i månaden. Systemet var lite som med mat, det gällde att veta vilken mack som skulle få bensin och när, och sedan hinna dit i tid för att hamna långt fram i kön innan bensinen tog slut.

Bensinkön.

Pappa berättar:

Jag fick ledigt från jobbet för att kunna köa för besnin. Jag åkte till en mack som låg på toppen av en hög backe, för att när man hade fyllt tanken med sina 20 liter så behövde man inte slösa bensin på hemfärden utan kunde rulla hem med minimal förbrukning. Dock så kom jag ibland sent ändå så jag fick bara plats långt bak i kön, på andra sidan krönet. Då gick det i stället åt desto mer för att krypa fram i kön i uppförsbacke! Vi kunde köa i 48 timmar för att få vår ranson.
Vid något tillfälle gjorde mamma i ordning mat och kaffe och tog med till de köande.
När jag gick i körskola var man tvungen att förutom priset för lektionen ta med bensin till lektionerna (man tog med sig för några lektioner i förväg). Vi var tvungna att hushålla med den dyrbara bensinen så vi spädde ut det med diesel och thinner. Mixturen innehöll bara så mycket ren bensin att den skulle lukta bensin. I våra egna bilar skulle vi aldrig haft i den här blandningen men körskolan visste att alla mixtrade så gott de kunde och de servade bilarna därefter.